Marken eller grundvattnet kan förorenas i många situationer. Föroreningen kan bland annat bero på verksamheten på fastigheten, belastningen på området från andra håll, jordmaterial som förts till området eller en olycka. Skadliga ämnen kan orsaka störningar i ekosystemen eller i enskilda organismer, försämra grundvattnets kvalitet samt utsätta människor för hälsoproblem. Dessutom kan skadliga ämnen minska möjligheterna att utnyttja naturresurser, till exempel växter och vatten.
Enligt miljöskyddslagen ska föroreningsgraden och saneringsbehovet utredas om marken eller grundvattnet misstänks vara förorenat. Ansvaret för utredningen ligger hos den som orsakat föroreningen och det kan inte överföras på en annan aktör. Om det inte kan utredas vem som orsakat föroreningen eller om föroreningen har skett med fastighetsinnehavarens samtycke, ska fastighetsinnehavaren utreda föroreningsgraden. I mycket gamla fall är ansvarsfrågorna ofta oklara och då ligger ansvaret i sista hand hos kommunen.
Gör så här när du misstänker förorening
Misstankar om eventuell förorening av området uppstår ofta i samband med fastighetsköp eller byggverksamhet. Ju tidigare föroreningen utreds och konstateras, desto mindre blir kostnaderna för utredningen och en eventuell sanering samt fördröjningar till exempel i byggandet. När misstanke uppstår, gör så här:
- Kontrollera vilka uppgifter Tillstånds- och tillsynsverket och kommunen har om området.
- Kartlägg undersökningsbehovet – anlita gärna en sakkunnig konsult.
- Utför nödvändiga undersökningar.
- Skicka undersökningsresultaten till Tillstånds- och tillsynsverkets Grupp för markskydd (i Åbo och Helsingfors till staden). Myndigheten bedömer om undersökningarna är tillräckliga.
- Gör en bedömning av markens föroreningsgrad och saneringsbehovet om tröskelvärdena överskrids (SRf 214/2007).
Utredningen omfattar flera faser
Utredning av föroreningsgraden innebär i praktiken en utredning av områdets verksamhetshistoria, fält- och laboratorieundersökningar samt bedömning av miljö-, hälso- och spridningsrisker. Utifrån utredningarna bedöms behovet av ytterligare undersökningar och slutligen områdets föroreningsgrad, miljö- och hälsorisker samt saneringsbehovet.
Bestämmelser om undersökning av marken samt bedömning av föroreningsgraden och saneringsbehovet finns i den så kallade PIMA-förordningen, dvs. statsrådets förordning om bedömning av markens föroreningsgrad och saneringsbehovet (SRf 214/2007).
Om saneringsbehov konstateras i området rekommenderas slutligen ännu en hållbarhetsbedömning, där man jämför olika saneringsmetoders lämplighet och hållbarhet med saneringen av objektet i fråga. Först därefter övergår man till den egentliga planeringen av saneringen.
Utredningskostnader
Kostnaderna för utredningen påverkas bland annat av om man utöver marken undersöker till exempel grundvatten eller ytvatten, sediment, porgaser, damm, bär, svampar eller fiskar i området. Priset påverkas också av ett flertal objektspecifika egenskaper och många andra faktorer, såsom
- det förorenade områdets areal och föroreningens djup
- läge (transportresor och resekostnader)
- läge i ett grundvatten- eller naturskyddsområde
- jordmånens kvalitet och grundvattnets egenskaper
- grundvattenståndet
- kvaliteten på de skadliga ämnena (det är dyrt att analysera dioxiner och furaner, det är förmånligare att analysera metaller och oljekolväten)
- den förorenande verksamhetens volym och driftsperiod
- skadliga ämnens kvalitet, mängd, halter, egenskaper (spridning) och djup (påverkar provtagningsutrustningen)
- behov av förberedande åtgärder (t.ex. röjning av trädbestånd, kabelvisningar och beaktande av den byggda miljön)
- tidpunkten för konkurrensutsättningen och andra detaljer (bl.a. årstiden, marknadsläget)
- brådska och tidtabell.
Befintliga historiska uppgifter har också betydelse för kostnaderna. Om det finns knappt med bakgrundsuppgifter är man eventuellt tvungen att också göra onödiga undersökningar. Med hjälp av exakta uppgifter kan undersökningarna avgränsas bättre.
